Hemma på vår gata

Nu är det exakt 6 år sedan vi var på husvisningen för vårt hus.

Jag och Jeppe träffades en augustikväll för snart 7 år sedan. Från första kvällen har vi tillbringat i stort sett varje dag och natt tillsammans. Vi flyttade in i samma stund vi träffades. Allt kändes rätt.

Ungefär tre månader senare var vi gravida. Vi bestämde oss för varandra – och för vårt barn. Första dryga året tillsammans delade vi en lägenhet och sedan gick vi på en husvisning, en försommarkväll i maj. Vi föll direkt. För läget, för huset och för sjön som ligger precis runt knuten.

Varje år vid den här tiden så påminns jag av den tiden. Vad det var som fick oss att flytta hit. Det är så fantastiskt vackert. Jag är ingen vintermänniska men jag uppskattar alla årstider och den vackra naturen som följer med skiftningarna.

Men det finns nog inget som slår tiden – som är just nu. När björkarna slår ut, syrenerna börjar knoppas och de första båtarna läggs i sjön.

Att bara dra runt en handduk runt kroppen, kaffekoppen i handen – och gå ner till bryggan och ta ett dopp utan någon planering – är mer värt än allt annat. Jag är så glad att det är här vi bor. Och att mina barn får växa upp här. Visst önskar jag ofta att vi hade ett större hus, eller framför allt en lokal för alla möbler, men tills dess är jag så glad för sjön, våra grannar och den underbara naturen. Och igår tog barnen ett dopp igen. Snart doppar vi oss tio gånger om dagen. Jag längtar.

Kram/Veronica

PS De fina bilderna är tagna hos underbara Linda vid en möbelleverans och fikastund. Och nosen tillhör Lindas hund – och Zigges kompis – Freja.