I helgen verkar det som att jag blir väldigt barnledig. Förmodligen kommer mina två minsta att åka till sin farmor och farfar i Eskilstuna. Och Jeppe jobbar dygn på lördag till söndag. Dom äldsta två barnen är lite väl upptagna med sina respektive pojk- och flickvänner :)
Det verkar som att det blir en lugn och stillsam helg för mig, halleluja! Mycket böcker, varma bad, promenader i vårsolen, målning. Eller kanske bara att ligga och äta smågodis och titta på film. Det får vi se! Men njuta ska jag, av lugnet och stillheten. För det finns väldigt sällan här hemma :)
Igår hade vi en livlig diskussion här hemma om hurvida man ska behöva hjälpa till med hushållssysslorna eller inte... Jag och Jeppe känner att man borde hjälpas åt när man är i en stor familj, det blir lätt så att vi – och kanske framförallt jag – curlar lite för mycket för barnen. "Lägg bara din smutstvätt utanför dörren så fixar jag det", "Ni behöver bara gå ifrån middagsbordet, jag fixar det", "jodå lite extra pengar till helgen kan du få", "jag tankar på ditt comviq kompis" och så vidare och så vidare.
Så igår gjorde Jeppe ett litet städschema för dom största barnen. Alla ska göra en liten sak här hemma varannan dag. Det kan vara en promenad med hunden eller att städa badrummet. Om jag säger att det blev högljudda protester så var det bara förnamnet.
Hur gör ni med era barn? Visst gör man väl en björntjänst till ungarna genom att inte låta dom hjälpa till med något? Eller ska man låta barnen vara barn och göra allt åt dom så mycket man själv mäktar med? Kanske på bekostnad av sin egen ork och hälsa...
Vår tonårsdotter var den som protesterade högst och tyckte att kraven ändå var så stora i skolan med nationella prov, betyg och så vidare och så vidare. Hon var helt övertygad om att hon skulle få 100% IG i alla ämnen nu (när hon skulle gå en promenad med hunden varannan dag på kvällen i 30 minuter). Och jag vet att kraven är väldigt stora nu på vårkanten för barnen. Det kanske är att begära för mycket?
Jag vet inte. Skulle vara intressant att höra hur ni tänker och hur ni gör där hemma. Ibland är det svårt att vara förälder och att det inte finns något facit hur man bör göra.
Kram/Veronica
PS Kanske ska tillägga att de äldsta två barnen är inte mina biologiska, vi är ett familjehem. Detta innebär inte att jag särbehandlar dom på något sätt – tvärtom – men det innebär att eftersom dom inte funnits med sedan dom var små så har dom uppfostrats av någon annan (i vissa fall av flera andra) och haft andra regler och förhållningssätt. Det gör det kanske extra svårt att komma med nya regler.... Vad vet jag : )
Ja du, inte är det lätt att vara förälder alla gånger!
SvaraRaderaIbland känns det som det blir fel hur man än gör.
Vår tonåring får städa o sköta sitt rum själv, det har han fått gjort sen han var ganska liten. Just nu är det väl inte prio ett, tycker han. Sen får han hjälpa till med lite andra sysslor då o då.
Tror man får testa sig fram vad som funkar bäst i just sin familj:)
Sen så tycker jag det är viktigt att de får lära sig, för en vacker dag ska de ju ha ett eget hem:)
Ha det gott!
Kram C
Nej det är inte lätt, men städa rummet tycker jag också man måste klara av själv om man är tonåring – men som du säger det är inte prio ett och resultatet blir ju sällan så rent som man hade tänkt själv :) Damma vad är det.
SvaraRaderaKram/Veronica
jag har ju inga tonårs-barn. Men här hemma får A redan se till att han städar sitt rum, han fyller ju 6. Jag tycker de ska börjas i tid. Han har alltid fått hjälpa till att städa och han damsuger gärna sitt eget rum!
SvaraRaderaDär emot har jag en syster som är där, precis nu. Samma sitts..vill inte, men måste faktiskt hjälpa till..för att på något sätt "åtgälda" allt hon faktiskt får. (ygnsta barnet av 5)
Hon går på gymnasiet. Estet. Dans i falun. Pendlar varje dag. Åker hemmifrån vid 7 och är inte hemma förens efter 19. Hon dansar även i två olika dansgrupper hos KFUM, på sin fritid. Samtidigt som hon håller i en annan dansgrupp som åker runt och gör uppvisningar både här och där.
Hon får sitt studiebidrag varje månad. Mamma och pappa betalar mycke för henne, tex mycke av hennes skor och kläder. Hennes kursavgifter och annat som tillkommer. All skjuts och hämtning.
Nu... har dom satt stop. Hon måste hjälpa till att laga mat, ibland följa med och storhandla, diska, damsuga, städa sitt rum. Hjälpa till med tvätt. Dom har också hundar, 2st. Och där får hon såklart också hjälpa till..även om hon inte har huvudansvaret, för hon har ju inte själv valt att ha dom i sitt liv.
Allafall. Jag tycker de är jätte bra. Man måste kunna laga mat, tvätta, städa och ta hand om sej när man kommer upp i tonåren. UTAN att behöva få tjat från föräldrar.
själv flyttade jag hemmifrån 2a året på gymnasiet. Mamma och pappa stog för hyran och mat-handling en i gång månaden. Resten fick jag hushålla med mitt bostadsbidrag och studiebidrag. Sköta mej själv, min ekonomi och mitt eget hushåll... de var en prövning, men de var nyttigt.
Hej Veronica!
SvaraRaderaJag hålle med dig på alla plan. Alla som bor i ett hem och nyttjar det ska självklart hjälpa till efter förmåga. En tonåring klarar ju hushållssysslor nästan lika bra som vuxna, det är bara viljan det handlar om. Även om de har höga krav på sig i skolan, så är det bara bra för resultatet att pausa emellanåt och fokusera på något som inte kräver så mycket tankearbete tycker jag. Vi vuxna förväntas att både arbeta och klara ett hushåll med allt vad det innebär. Det vore orimligt om vi skulle göra allt själva. Idag har vi heller inte samma hjälp från den äldre generationen som våra föräldrar kanske hade.
Mina tonåringar får göra minst en syssla om dagen, t.ex tvätta. De är ju de som lägger mest smutstvätt i tvättkorgarna. Jag brukar försöka vara tydlig med att jag är mamma och INTE en hushållerska. Däremot brukar vi göra som så att om någon har ett stort prov som han/hon pluggar till just då, slipper de dagarna innan.
Men nog gnäller de emellanåt och ibland hade det varit lättare att göra det själv än att ta "kampen". Men jag är envis. :o) Framförallt jämför de gärna hur mycket de har gjort jämfört med syskonet.
Det där samvetet om vi gör rätt eller fel får vi lära oss att leva med. Innerst inne vet vi nog vad vi tycker och anser men så känner vi oss taskiga när de protesterar. Då är det bra att komma ihåg att tonåringar är suveräna på att argumentera, överdriva och spela "drama queens". Det ingår i utvecklingen. Men visst är det en svår balansgång, vi är så rädda att göra fel!
Stå på er, att lära sig ta ansvar i rimlig mängd är bara att göra dem en tjänst anser jag.
Kramis Caroline i Järna
Hej Veronica :)
SvaraRaderaJag tycker inte att kraven du ställer är för hårda, jag har själv precis flytta hemifrån och jag fyller 22. Jag har alltid haft uppgifter hemma hos min kära mor, som att gå med hunden varje dag efter skolan. Eller hjälpa till med handlingen. Men å andra sidan har jag hjälpt till jättemycket hemma (tvätt, laga mat, städa m.m) min mor lider av en wiplash skada. och eftersom jag var äldst av syskonskaran så har jag alltid hjälpt till eftersom mamma får så ont så hon måste vila. det föll sig naturligt. Men vad jag vill säga är att tack vare det så blev jag mer vuxen i mitt beteende. visst det fanns stunder då jag hade lust att skrika för att jag gjorde saker. Nu säger jag inte att min mamma inte gjort nått, men mina syskon har varit mindre hjälpsamma. Så det är på både gott och ont, men det lilla ni begär om hjälp är helt ok i mina ögon som "tonåring". Men som sagt man måste känna sig fram för vad som funkar :)
Kramar Karolina
Hej Veronica!
SvaraRaderaSom förälder verkar många av oss tyvärr ofta vara mästare på att ge oss själva dåligt samvete när det gäller duster med barnen eller annat som händer dem. En läkare sa till mig vid ett tillfälle när min äldste son hade barnmigrän och jag var rädd för att det kommit av att jag kanske ställde för stora krav på honom, att "Vem älskar ditt barn mest av allt? Och vet vad just han behöver och gör ALLT för att han ska ha det bra och må bra? Jag fattade klart genast vinken och har i alla år därefter ofta, när den dåliga samvetskänslan vill poppa upp, försökt att tänka på just de där orden. Så, Veronica, fortsätt ni att ställa krav!!! Innerst inne vet ni ju att det är för deras eget bästa. Som föräldrar är vi ju egentligen som körlärare; precis som de förbereder för att eleverna ska klara att köra på egen hand i trafiken, så förbereder vi dem för att de ska klara sig själva i livet framöver. Och precis som det finns trafikregler, så finns det ju både skrivna och oskrivna regler för oss alla i samhället. Och, vi vill väl att våra barn går ut i livet och blir omtyckta av fler än oss...För t ex vilken tjej eller kille idag vill bo med någon som inte gör ett smack hemma? Eller vem vill jobba med någon som bara vill göra de roliga uppgifterna? Säkert inte många! Synd om de som trodde det!
Nej, bäst att lära tidigt att dela på uppgifter hemma och ta ansvar. Mycket tjat, ja, men hellre det än slav i sitt eget hem!!! :) Lycka till!
Kramar
Ann-Britt