Tid för reflektion...

Ibland fastnar man i bloggar, ni vet hur det är... Av en slump, genom en artikel på Aftonbladet, läste jag en artikel om att årets hjältemama 2010 somnat in till följd av den svåra cancer hon lidit av senaste året.

Jag hittade till hennes blogg, som ni kan läsa här. Hon var en ung (32) tjej med tre små barn och man. I arkivet i listan till höger kan man plocka månader tillbaka i tiden och vara med ända ifrån november 2009 när hennes första mammografi genomfördes på grund av att hon hade ett svullet och rött bröst.

Vi kan läsa hennes blogg ända fram till slutet och det är en gripande berättelse om hennes vardag och liv. Jag blir märkbart berörd... Tänk att hon för några veckor sedan bloggade om fleecejackor hon köpt på tradera och fotoböcker ifrån Fuji. Det är så fruktansvärt grymt och orättvist. Livet kan så snabbt förändras.

När hon sedan länkar till en vän till henne som dog för ett år sedan faller tårarna nerför mina kinder när jag läser ett inlägg som hennes man skrivit. Plocka fram näsduken och klicka här. Allra allra jobbigast tycker jag att det sista han skriver är. Om hur han ska berätta för deras lilla Tilda om att mamma somnat in. Då faller tårarna hos mig och jag gråter för den lilla flickan som förlorat sin mamma så tidigt och för Anna som inte fick se sin lilla tjej bli stor.

Och vad vill jag då egentligen säga dig med allt det här? Någon slags summering blir att vi måste komma ihåg att fokusera lite mer på det som är viktigt. Att inte stressa och jäkta runt. Inte försumma våra barn. Kanske att leva mer i nuet innan den dagen som det är för sent.

Jag kan slå vad om att dom här tjejerna struntade i allt som inte var viktigt den sista tiden. Jag tror att dom hade kunnat offra vad som helst för att få stanna kvar hos sina barn – om så bara för en dag.

Jag jobbar just nu med en lista där jag sätter upp mål. Det är kortsiktiga mål, långsiktiga mål, praktiska, karriärsmässiga och själsliga. Och det som inte för mig i den riktningen ska jag banne mig inte lägga ner tid på. Om det inte för mig mot målet så ska jag inte slösa någon energi på det.

Tack Linda och Anna för att ni skrev ner det fullständigt otänkbara som hände er – och som kan hända oss alla.