I fredags var jag till ortopeden på besök. Jag hade redan missat en tid eftersom vi haft vinterkräksjukan, så det var nästan 4 veckor efter skadetillfället (imorgon är det exakt en månad).
Jag, och många som känt på det och som jag pratat med, trodde ju att det var ett ledband som brustit.
Efter undersökningen hos sjukgymnasten på ortopeden så fick jag dock beskedet att det med all säkerhet är korsbandet som gått av.
Jag som knappt vet skillnaden frågade lite fint om det skulle vara värre än ledband. Och han instämde i det och beklagade i princip. Ett korsband kan aldrig läka. Det är den mest komplicerade knäskadad man kan få, men också den vanligaste inom idrottsvärlden.
Att jag antingen kanske får leva med att aldrig mer kunna hoppa studsmatta eller åka slalom eller att annars operera (och rekonstruera) korsbandet men att det innebär ett års intensiv träning för att kunna komma tillbaka.
Tankarna har snurrat en del under helgen. Jag har så klart läst massor nätet. Om någon av er läsare har erfarenheter så får ni gärna dela med er. Man tänker på framtiden och hur livet kommer att se ut. Jag är ju bara 31... Känns inte roligt att vara begränsad av knät resten av mitt liv. Men jag har fått ett väääääldigt starkt högerben istället :) Man får tänka positivt : )
Igår fick jag mysigt besök av syster med familj. Dom hade med sig en semmeltårta. Årets första semla. Det är väl nästan det godaste bakverk man kan äta :)
I fredags bakade jag även en
cheesecake-kladdkaka. Det var väldigt gott också. Hälsa på i Linnéas skafferi, hon har sååå fin blogg!
Kram/Veronica
