Utflykt på skridskobanan

Tänkte uppdatera er lite vad som hänt senaste tiden. Jag har fått tillbaka lusten att blogga och fota igen men tiden har inte räckt till.

Förra veckan utökades vår familj med en liten underbar flicka som heter Florence. Jeppe (min sambo) har fem (!!!) systrar och hans lillasyster Mathilda och hennes Kribba fick en liten tjej. Så på fredagen fick vi komma och hälsa på. Ni ska få se det lilla livet i ett separat inlägg, men jag kan väl säga att Wilma och Clara är jätte glada över att ha fått en tredje liten kusin.

Jag var även på magnetröntgen förra veckan, och det gick bra. Ingen klaustrofobi. Men samtalet från läkaren på fredagen var mindre roligt.

Först misstänkte man ju att ledbandet var trasigt. Efter undersökning så misstänkte dom att det kanske var ett korsband som var trasigt (vilket ju var ännu sämre). Men efter röntgen så vet vi nu att det var både ledband, korsband och menisk som var trasigt. Och mitt skelett var svart av blåmärken.

De allvarligaste skadorna är de som handlar om menisk och korsband. Det blir ett möte inom kort där vi ska prata om framtiden. Läkaren beklagade, sade att det är inte roligt att lämna ett sådant här besked till någon... Så jag förstår att det är allvarligt men kanske inte riktigt vad det kommer att innebära för mej.

Men jag deppar absolut inte ihop. Jag har ett ben som är helt friskt och kan kompensera mitt dåliga och visst kunde det varit värre. Det finns ju människor som skadar sig i olyckor varje dag som inte ens får behålla sina ben eller blir förlamade.

Jag accepterar det jag inte kan göra något åt och nu ska jag göra det bästa av situationen. Ni kan väl Sinnesrobönen? Den omfattar väl det mesta :)

Ovan får ni se lite bilder från en dag på skridskor. Wilma börjar bli så duktig på skridskor så hon slår sin mamma med hästlängder. Nu kommer jag kanske aldrig mer kunna åka skridskor men som tur var så är det rätt trivsamt att sitta intill med en rykande kopp choklad och se på barnen.

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam.

Kram/Veronica