Sällan är man väl så förberedd på att döden kan komma som man var i fallet med Kristian Gidlund. Ändå vaknade jag igår och blev väldigt ledsen när jag möttes av nyheten att han nu nått sin sista vila.
Men jag tänker ändå att leva med cancer måste vara att leva i krig och att strida. Kämpa emot och att försöka överleva. Med närstående som också har sin kamp för att överleva när det käraste tynar bort. Livet kan inte vara som vanligt när man ständigt har detta mörker runtom sig. Den där elaka cancern.
Att slutligen få lägga ner stridsyxan och få somna in kanske ändå är en befrielse. Både för den som drabbats och för dom som står runtom. När döden tar en i handen och för en hem. Att bli fri ifrån smärta, undersökningar, bromsmediciner och kamp.
Sällan har någon påverkat så många på så kort tid. Nu hoppas jag att Kristian fortsätter på andra sidan och att det är en ljusare och vackrare plats än här på jorden. Och att han får tillbaka kraften i kroppen sin. Och i all meningslöshet som cancern förde med sig så lyckades han skapa en mening med sitt lidande. Att bli en budbärare och en röst för något som så många människor lever med varje dag. I sin egen kropp eller sida vid sida med någon annan.
Och vi har ju alla lärt oss av honom att målet är kanske inte att leva i 100 år. Målet är kanske att använda dagarna och de åren man har till att göra det man vill och uppnå de drömmar man har. Sov gott Kristian!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du vill lämna en rad, det gör mig så glad