Bakgrund
måndag 13 augusti 2012
Tacksamhet
Idag är det 8 år sedan jag och min Jeppe blev ett par. 8 år... det är 2 920 dagar. Det blir ännu fler timmar och minuter. En lång tid. Och den kärleken som vi känner för varandra är så stark. Inte en enda gång på 2 920 dagar har jag tänkt tanken på att jag vill lämna honom. Det tror jag är rätt unikt. Jag känner mig fast beslutsam om att resten av livet blir tillsammans med honom. Och det känns så skönt.
Vi bestämde oss faktiskt efter tre månader. Så lång tid tog det innan vi väntade barn. Vi pratade igenom framtiden och vi bestämde oss. Att nu var det vi. Nu fick det bära eller brista. Vad som än händer får vi aldrig lämna varandra. Eller rättare sagt hamna i en situation när man helt plötsligt tar varandra för given, eller söker lyckan på annat håll. Nu var det vi. På både gott och ont. Och vet ni, jag har aldrig ångrat mig...
Vi kan bli rejält osams. Det har faktiskt hänt att jag hällt en kastrull vatten över huvudet på honom. Vi kan sura i timmar. Men jag har aldrig någonsin tänkt tanken på att vi inte skulle dela hela livet tillsammans. Inte ens när vi var som tröttast när barnen var som minst. När man inte sovit en natt sammanhängande på hur länge som helst.
Eller när vi haft det som värst. När det stormat runtom oss och yttre saker händer och livet är så svårt, så svårt, så svårt. När man är så liten som man bara kan bli som människa. Eller istället, så stor som man bara kan bli. I med och i motgång.
Vi stöttar varann i nästan allt. Jeppe stöttar i alla fall mig i allt, hihi. Jag kan vara lite mer betänksam när han får en del av sina idéer. Men på det stora hela försöker vi låta varandra växa, att man får möjligheten att utvecklas och att man ger varandra tid till det man behöver göra.
Vi är så lika. Och samtidigt så olika. Vi känner varandra utan och innan. Trodde jag. Tills man helt plötsligt ser varann i ögonen och säger "Vem är du egentligen" och brister ut i gapskratt.
Jag ska inte trötta ut er med att beskriva vår kärlek. Men jag är så glad och så lycklig. Vi har upplevt massor. Och vi ska få uppleva massor av mer. Det ser jag fram emot.
Tack för allt du är för mig! För allt du gör. För allt du gjort. Och för att du är du!
Etiketter:
Familjen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Så underbart! Du är en stor inspirationskälla och glädjespridare! :-)
SvaraRaderaJag träffade min stora kärlek för snart fem år sen å känner igen mig. När vi träffats ett par månader och han berättar att han har ms gjorde jag valet att dela mitt liv med honom-i med och motgångar! Å nästa sommar blir vi äkta makar! <3 Grattis till oss som funnit kärleken! Jag uppskattar varje dag! :-)
Tusen tack! Och grattis till honom som funnit dig! Och du som funnit honom. tack för att du delade med dig av er historia... ❤❤❤ kram/Veronica
RaderaOh va fint du skriver om din man och er kärlek. Faktiskt stämmer många ord in på mig och min man, efter 35 år tillsammans. Kärleken är fantastisk!!
SvaraRaderaKram Lena
Hej Lena, ja du ser... Efter 35 år alltså... Det är verkligen fantastiskt. 35 år... Min gammelmorfar och gammelmormor lyckades med 80 år. Dom träffades unga och levde nästan till hundra (minus några
RaderaMånader). Känns som att sådana förhållanden blir mer och mer ovanliga. Men vem vet, du är ju definitivt med och vänder statistiken :) kram och tack för att du hälsar på här.