Idag känner jag mig som en urvriden disktrasa som min kära svärmor brukar säga. Helt färdig med andra ord. Idag har varit en sån där dag när det mesta gått på skit och mina barn, och då framförallt min snart 7-åriga flicka, har trampat på mina nerver så jag nästan fått psykbryt.
Och det är ju så med barn. Ibland så är det faktiskt jobbigt. Om man får uttrycka sig så. Och med många barn, så är det ju nästan alltid något som händer med en av dom varje dag. Alla är inne i olika skeenden i livet och befinner sig på olika nivåer. Jag är en sådan där mamma som har svårt att sätta gränser. Jag säger hellre ja än nej. Och det är inte så bra alla gånger.
Men det väger upp av att jag har en man som hellre säger nej än ja. Så vi kompletterar varandra bra. Vi är så olika, och samtidigt så lika. Jag är långsam i nästan allt jag gör. Väldigt stilla och lugn. Jeppe går på full gas istället dygnet runt. Så vi gasar och bromsar. Gasar och bromsar.
Men jag övar mej på att säga nej. På att vara lite hårdare. Men det är svårt. Och jag får så dåligt samvete av det. Blir jag irriterad så samlar jag på hög väldigt länge innan jag exploderar. Och då gör jag det ordentligt. Skriker rakt ut en gång och sedan tar jag mej för munnen och säger förlåt.
Mina ungdomar tycker att jag är för snäll. Att jag borde "skälla" mer. Ställa mer krav, sätta fler gränser – säga ifrån. Men det är inte jag. Ni vet väl vad Astrid Lindgren sa? "man kan inte piska in något i barn – men man kan smeka fram mycket ur dem "
Ett barn som kritiseras lär sig att fördöma
Ett barn som får stryk lär sig att slåss
Ett barn som hånas lär sig blyghet
Ett barn som utsätts för ironi får dåligt samvete
Ett barn som uppmuntras lärs sig förtroende
Ett barn som möts med tolerans lär sig tålamod
Ett barn som möts med beröm lär sig uppskatta
Ett barn som får uppleva rent spel lär sig rättvisa
Ett barn som känner vänskap lär sig vänlighet
Ett barn som får uppleva trygghet lär sig tilltro
Ett barn som blir omtyckt och kramat lär sig känna kärlek
Alla gör på olika sätt. Det viktiga är väl att man gör det som känns rätt för en själv. Och man är ju den man är. Och man är formad efter det liv man kanske fått leva själv, eller någon viktig person man ser upp till. Jag tänker ofta på min farmor när jag tänker vilken sorts mamma jag själv vill vara. Hon sa alltid "barn ska få vara barn" och det kändes som att hon alltid såg oss med sina förlåtande och älskande ögon. Vem är din mamma-förebild?
Kram/Veronica
PS Måttstickan på bilden är levererad till en liten Leon som döptes i söndags. Dessa kan beställas ifrån ljusarumidalarna@gmail.com. Pris: 399:-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du vill lämna en rad, det gör mig så glad