Kista – bröllopspresent till Micke och Tina

När vi var på bröllop förra helgen så sjöng vi den här sången i kyrkan. I länken så framförs den av Mikael Wiehe på Björn Afzelius minnesstund. Framförandet gick jättebra, vi sjöng den igen senare på festen för brudparet. Jag tror vi hade övat fem gånger innan, men ändå tror jag att det blev fläckfritt när vi sjöng den i kyrkan trots stämmor och växelsång. När man har sjungit och spelat tillsammans i så många år så känner man varandra så bra. Jag vet hur Jeppe sjunger, och vi litar mycket på varandra i musiken och släpper fram varandra där den andra blänker mest, och "tar över" när man vet att den andra har sina svaga punkter i sången. Det är märkligt för det händer av sig själv. Jag skulle tro att det var likadant för Mikael Wiehe och Björn Afzelius. 


För er som inte vet bakgrunden så kan ni läsa Mikael Wiehes egen text här nedan. Den är så vacker, jag vill ha den på mitt eget bröllop. För att orka med varandra i med och motgång så behöver man ju även vara varandras närmaste vänner. Den här sången handlar både om kärlek och vänskap. 


Därför skrev jag en strof ur sången på Micke och Tinas kista som jag målade till dom i present. 

Jag träffade Björn Afzelius första gången sommaren 1970. Vi spelade i Hoola Bandoola Band tillsammans till 1976 när bandet upplöstes. Vi bodde i samma hus först på Föreningsgatan och senare på Rönneholmsvägen i Malmö tills Björn flyttade till Göteborg 1977. Från 1982 när vi för första gången spelade ihop igen i TV-programmet "Måndagsbörsen" till 1996 när vi återförenade Hoola gjorde vi hundratals spelningar tillsammans. Vi uppträdde i Sverige, Danmark, Norge, Finland och på Färöarna men också i Italien, Nicaragua och Kuba.
Vi semestrade tillsammans med våra familjer. Vi åt och drack. Vi pratade politik, affärer och kärlek. Vi skrattade. Vi grälade. Vi stod varandra kort sagt mycket nära.
1997 i september kom Björn ner till Malmö från Göteborg och berättade att han hade fått lungcancer. När han hade åkt tillbaka skrev jag "Den, jag kunde va". Jag spelade den för honom nästa gång vi sågs. Han bad mig spela den på hans begravning. Det gjorde jag. (Kommentar från "Sånger i tiden", 2001)

Över vida oceaner
Över vida oceaner
emot fjärran horisonter
över hav och kontinenter
genom skymningar och dagar
har vi färdats med varandra

Vi har vandrat samma vägar
Vi har burit samma bördor
Vi har sett mot samma stjärnor
Vi har sjungit samma sånger
Vi har delat samma drömmar

Du är med mej vart jag går
Genom månader och år
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den jag kunde va

Som broar över djupen
som skuggor under träden
som eldarna i natten
som stigar genom snåren
har vi varit för varandra

Vi har delat samma minnen
Vi har burit samma längtan
Vi har sett med samma ögon
Vi har trott på samma löften
Vi har stått på samma sida

Du är med mej vart jag går
Genom månader och år
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den jag kunde va

Och ingenting kan splittra oss
och ingenting kan söndra oss
och ingenting kan slita oss isär
Och ingenting kan få oss
att överge varann
Stormar kanske tystar oss
Skuggor kanske slukar oss
Sorger kanske tvingar oss på knä
Men ingenting i världen
kan lösa våra band

Jag är med dig vart du går
Genom månader och år
Jag är med dig alla dar
Jag är med dig vart du far
Du är den jag kunde va

Du är med mej där jag e
Du är med mej vart jag ser
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den, jag kunde va
Kram/Veronica