Kärlek till er

När jag började blogga i april förra året kunde jag aldrig tro att jag skulle få så mycket besökare! Och beställningar. Jag har alltid målat för min egen skull men jag måste ju erkänna att det är roligt att få sprida det man gör.

För att inte tala om alla fina mail, kommentarer och samtal som bloggen har lett till. Det är helt otroligt.

Ofta får jag också höra att jag på något sätt har berikat på något annat sätt. Det kan handla om synen på livet, positivt tänkande, om barnen eller kanske matlagning.

Skrivandet är ett andrum och på samma sätt som målandet så är jag glad att jag kan använda det till att göra något för någon annans skull.

Jag har alltid varit intresserad av hälsa och psykologi. Jag tror att jag redan i 15-årsåldern började låna hem böcker om anorexi, barnmisshandel, diagnoser och mobbning. Inte för att det berörde mig direkt – men för att jag tänkte att det kan vara bra att känna till. Jag förstod det inte då – men självklart var det för att jag redan då intresserade mig för just barn och ungdomar.

Jag är stolt och hedrad över att jag nu har fått förtroendet att på heltid få ägna mig åt detta. Jag plöjer böcker nätterna igenom. Det kan handla om barn med särskilda behov, diagnoser eller barnböcker. Idag besökte jag biblioteket igen och kom fram till att det finns många böcker som jag saknar i hyllorna. Så nu ska jag ägna mig ett par timmar om dagen med att skissa på ett par bokidéer som jag har. Det är egentligen ingen ny idé för det har alltid varit en dröm, men nu ska jag göra ett allvarligt försök.

Jag brukar läsa en bok för Wilma som heter Nej sa lilla P av Inger och Lasse Sandberg. Den tar upp det svåra på ett mycket bra sätt. Men jag tror att det är viktigt att man tar sig tid att prata med barnet efteråt för det kan väcka funderingar. Jag har en del andra böcker i bakfickan som jag tycker är väldigt bra, men det är många jag saknar.

T ex som handlar om barn och diagnoser (ADHD etc), mobbning, övervikt, familjeplaceringar, barn med föräldrar som dricker och övergrepp. Det viktiga är ju att sensmoralen kommer fram på rätt sätt. Det ska vara skrivet på barns vis och dom ska vara lika tilltalande och illustrativa som "vanliga" barnböcker. Och för dom flesta barn – tack gode gud – så behövs dom inte. Men det finns ju faktiskt en liten skara barn som kanske behöver få veta att vad som än händer i min familj och med mina föräldrar – så är det inte mitt fel.

Visste ni att i genomsnitt finns det ett barn i varje klass med en diagnos? Varför finns det då så lite böcker för barnen om just detta.

Kram/Veronica

PS Kärleksstolen finns till salu. Maila ljusarumidalarna@gmail.com vid intresse.