Vi är familjehem och det är ett särskilt släkte tror jag :) På ett bra sätt. Vissa kan tycka att det är lite galet att ta hand om andras barn när man har händerna fulla med sina egna. Hur många gånger har jag inte fått svara på den frågan.
Men då har man inte fått känna hur det känns i hjärtat när man går till sängs efter en bra dag med ett barn. En dag när man lyckades förhindra att någon skadade sig. Ett djupt samtal om en fruktansvärd händelse. Att ta emot en famn och tårar mot axeln. Att ha sett en utveckling. En framgång. Ett skratt ända inifrån hjärtat. Eller bara en helt vanlig dag i en helt vanlig familj. Som för vissa kan vara helt ovanlig i all sin vanlighet.
Då somnar man med en värme i hela kroppen. Men visst, vi är lite högljuddare än andra familjer, vi har ett större slitage på saker, vi tar emot polisen ibland, och vi kommer släpandes på barn som helt klart inte kan vara våra biologiska pga hudfärg, hårfärg eller ålder. Men familjeband grundar sig inte i det, utan det är en samhörighet på ett djupare plan. Och jag älskar alla mina barn, oavsett hur dom kom till mitt liv eller hur länge jag har dom till låns.
Kramar/Veronica
Veronica är familjehemsmamma: "När ett barn flyttar vidare blir det tomt"
Veronica Bergström har två biologiska barn men i sitt hjärta är hon mamma till fler. Tillsammans med mannen Jesper har hon öppnat sitt hem för ungdomar i nöd.
Veronica Bergström
Ålder: 32.
Familj: Sambon Jesper, 32, döttrarna Wilma, 7, och Clara, 4, och två placerade tonåringar (som har bett att få medverka utan namn).
Bor: I Borlänge.
Djur: Hundarna Sigge och Bob och katten Molly.
Blogg: ljusarum.blogspot.se.
Familj: Sambon Jesper, 32, döttrarna Wilma, 7, och Clara, 4, och två placerade tonåringar (som har bett att få medverka utan namn).
Bor: I Borlänge.
Djur: Hundarna Sigge och Bob och katten Molly.
Blogg: ljusarum.blogspot.se.
Hur funkar det?
Veronica är övertygad om att många fler skulle kunna vara familjehem. Om du själv haft en lycklig eller olycklig barndom spelar ingen roll. Det är viktigt med självinsikt, att du inte själv är trasig. Utöver det är huvudsaken att du är engagerad, empatisk och har något att förmedla till barnen. Och att du har erfarenhet av barn. Att hela familjen är med på noterna är också en förutsättning.
Hur funkar det?
Det finns olika sätt att ta hand om ungdomar som har det svårt:
Kontaktperson: Du som person träffar ett barn som behöver stöd mellan en och tio timmar i veckan.
Kontaktfamilj: Hela er familj tar emot ett barn kortare perioder, några dagar i månaden eller varannan helg för att avlasta den biologiska familjen.
Familjehem: Hela er familj tar fullt ansvar för ett annat barn. Placeringen förbereds och ni och barnet får träffas och känna på varandra innan.
Jourhem: Hela familjen tar hand om barnet men placeringen går snabbt. Det handlar om barn som med bara några timmars varsel måste flyttas från sin familj. Jourhemmet är ett steg i väntan på en riktig placering i ett familjehem och varar högst i sex månader.
Hur funkar det?
Det finns olika sätt att ta hand om ungdomar som har det svårt:
Kontaktperson: Du som person träffar ett barn som behöver stöd mellan en och tio timmar i veckan.
Kontaktfamilj: Hela er familj tar emot ett barn kortare perioder, några dagar i månaden eller varannan helg för att avlasta den biologiska familjen.
Familjehem: Hela er familj tar fullt ansvar för ett annat barn. Placeringen förbereds och ni och barnet får träffas och känna på varandra innan.
Jourhem: Hela familjen tar hand om barnet men placeringen går snabbt. Det handlar om barn som med bara några timmars varsel måste flyttas från sin familj. Jourhemmet är ett steg i väntan på en riktig placering i ett familjehem och varar högst i sex månader.
Fakta familjehem
Behovet av familjehem är stort. Du som är nyfiken kan kontakta socialtjänsten i din kommun. Det finns också organisationer, stiftelser och företag som utbildar och rekryterar familjehem.
Din familj blir utredd genom intervjuer, era belastningsregister och er ekonomi kollas. Blir du godkänd har du sedan en handledare som du kan bolla funderingar med på vägen.
Ersättningen för att ta hand om barnet är uppdelad i en omkostnadsdel och ett arvode. Det är lägre än en lön. Ibland går det att jobba heltid med ett ”vanligt” jobb samtidigt, andra placeringar kräver att en vuxen är hemma halvtid eller heltid.
Målet med placeringen är att barnet ska återvända till sin biologiska förälder om det är möjligt, därför ingår det i uppdraget att samarbeta med dem.
Informationssajter:familjehemmet.se och faco.nu.
Din familj blir utredd genom intervjuer, era belastningsregister och er ekonomi kollas. Blir du godkänd har du sedan en handledare som du kan bolla funderingar med på vägen.
Ersättningen för att ta hand om barnet är uppdelad i en omkostnadsdel och ett arvode. Det är lägre än en lön. Ibland går det att jobba heltid med ett ”vanligt” jobb samtidigt, andra placeringar kräver att en vuxen är hemma halvtid eller heltid.
Målet med placeringen är att barnet ska återvända till sin biologiska förälder om det är möjligt, därför ingår det i uppdraget att samarbeta med dem.
Informationssajter:familjehemmet.se och faco.nu.
Den som frågar Veronica Bergström, 32, hur många barn hon har kan få olika svar. Två. Fyra. Åtta. Eller var det upp emot 20? Hon sitter och räknar på fingrarna, och har svårt att bestämma sig. Alla barnen har en plats i hennes hjärta, men det är inte säkert att alla skulle kalla henne mamma.
I sex år har Veronica och hennes man Jespertagit emot andras barn i sitt hem. Barn som av många – ofta traumatiska – anledningar inte kan bo hemma hos sina biologiska föräldrar. En del har stannat några månader, andra har blivit kvar i flera år. Alla har hon älskat.
– Jag jobbar med hjärtat, när man väl upptäckt hur det är att göra skillnad i ett barns liv så vill man inte göra annat. Jag kommer aldrig att kunna sluta med det här, säger Veronica.
När Veronica och Jesper blev godkända som familjehem fick de lämna in önskemål om vilken åldersgrupp de helst ville ta emot. De valde tonåringar.
– Vår äldsta dotter var ett år då, och vi ville att hon skulle få vara liten utan att konkurrera med någon annan. Dessutom kändes det inte som om det var så länge sedan vi själva var tonåringar, vi var ju bara 26 år då.
Nästan direkt blev de kontaktfamilj till en 14-årig pojke som bodde hos dem på helgerna. Det var ett bra sätt att börja på, tror Veronica, att känna på uppdraget utan att ha det fulla ansvaret. Men hon och Jesper kände ganska snabbt att det var helt rätt för dem. Snart flyttade pojken in på heltid och blev kvar i fyra år innan han flyttade hemifrån. Och under tiden har flera placerade ungdomar kommit och gått. När familjen fått lite mer erfarenhet tog de också emot några jourplaceringar, där barn flyttat in till dem med bara några timmars varsel och stannat tills ett mer permanent
familjehem hittats. Svår problematik är inget som skrämmer Veronica.
– Jag har alltid varit intresserad av hur människor fungerar. Om det är något jag inte förstår blir jag nyfiken och vill ta reda på mer. Jag läser på mycket när ett nytt barn ska komma och ser det som en utmaning att hitta det som hjälper just det barnet.
Det är ju som med ens egna barn, säger hon, de är också olika personligheter och har olika behov. Men de placerade barnen har lite större glapp i sin bakgrund. Hon säger att fyra saker är grundläggande för att barn ska må bra: Villkorslös kärlek, trygghet, bekräftelse/uppmärksamhet och rutiner. Barnen som placeras kommer från familjer där de inte fått allt det. En del saknar en bit, andra kan sakna alla.
– Det kan märkas på hur de gör – en vill ha jättemycket uppmärksamhet, en roffar åt sig allt på matbordet när han ska äta eftersom han aldrig varit säker på att få något. Då blir vår uppgift att visa hur det är att leva tryggt
i en helt vanlig fungerande familj.
Det innebär inte att de måste visa upp ett perfekt hem med ständigt leende och tålmodiga föräldrar. Man tjafsar ju och blir trött och irriterad i fungerande familjer också, påpekar Veronica – och Jesper skrattar och säger att diskmaskinen är en ständig källa till tjafs.
En ny placering börjar alltid med ett telefonsamtal från socialkontoret där Veronica och Jesper får veta lite om barnet och situationen. De får träffa barnet, och förbereda hemma innan det kommer till dem.
– Varje barn behöver ett eget rum. De har fått lämna allt de känner till när de kommer till oss, föräldrar, syskon, hemmet, och de måste få en plats som bara är deras att landa på. Så vi renoverar mycket, skrattar Veronica, flyttar väggar och målar om och så.
Första månaden kräver lite mer av Jesper och Veronica, tålamod och tid att lyssna. Fokus ligger på att lära känna varandra. Och att ta emot barnets berättelse.
– Det kan vara hemska upplevelser de har med sig, och jag lyssnar och bekräftar det de säger. Men oavsett vad deras föräldrar gjort mot dem, skulle jag aldrig tala illa om dem. Barnen längtar alltid efter mamma och pappa och målet är att de ska flytta hem igen när det är möjligt.
Men hur är det att älska ett barn och ta hand om det fullt ut – när du kan förlora det när som helst?
– Jag tänker inte så mycket på det när barnen är här, då älskar jag dem och behandlar dem som mina barn, för mig finns det inget annat alternativ. Men jag känner till villkoren, och när ett barn lämnar oss blir det tomt, så är det ju. Det är en sorg i hjärtat. Värst är det när vi har haft mindre barn hos oss som har flyttat vidare.
Men många av tonåringarna som bott hos Veronica och Jesper har faktiskt ”flyttat hemifrån”, för att de har blivit 18. De fortsätter att komma och hälsa på och räknas fortfarande till familjen. Ibland har de rena ungdomsgården hemma.
Under familjehemstiden har de egna barnen blivit sju och fyra. För dem finns inget annat sätt att leva. De räknar alla placerade barn som sina storasyskon, och fortsätter att ha kontakt med dem även när de flyttat vidare. Veronica berättar att de ofta får frågan: hur hinner du med dina egna barn? Men hon tycker inte att tjejerna har fått lida. De har en stor förståelse för att många barn inte har samma förutsättningar som dem, och de har utvecklat en enorm empati.
– Det är klart att de kanske har sett lite mer än vad andra barn i deras ålder har. Många ungdomar har problem med missbruk och det har hänt att vi hittat både droger och vapen hemma. Det händer också att polisen knackar på dörren av olika anledningar. Men jag tror inte på att man ska skydda barn från livet, det är bättre att rusta dem att klara livet.
Barn förstår så mycket mer än man tror, bara man berättar och pratar med dem på deras nivå, menar Veronica. Hon är övertygad om att hennes biologiska barn får mycket av det här sättet att leva. Annars skulle hon aldrig hålla på.
Jesper tillägger att de har mycket tid med sina bio-barn, mer nu sedan de engagerat sig ännu mer. För det här att ta hand om utsatta barn har konkurrerat ut allt annat. Båda två har sagt upp sig från sina jobb. Utöver de två barn som är familjehemsplacerade hos dem just nu, delar de på en tjänst på kommunen där de är kontaktpersoner till sex ungdomar.
– Det är ungdomar med lite svårare problematik, ofta droger och kriminalitet, som är för friska för behandlingshem, men behöver mycket extra stöd. En del träffar vi på inbokade möten, andra ringer när som helst dygnet runt. Jag är som en blandning av mamma, kompis och syster till de tjejerna jag tar hand om, säger Veronica.
Det som började som en vilja att hjälpa barn, har utvecklats till en livsstil de aldrig vill välja bort. Inte så länge det finns barn som mår dåligt i sina hem.
Att vara familjehem är inget man gör för att bli rik. Ersättningen består av en omkostnadsdel som inte alltid räcker, för ibland kommer barnen bara
i kläderna de har på kroppen och behöver allt nytt. Till det tillkommer en arvodesdel för varje barn, ungefär tillräckligt stor för att en förälder ska kunna gå ner till halvtid.
Glädjen ligger på ett annat plan, det känns meningsfullt och Veronica och Jesper kan gå och lägga sig varje kväll med en känsla av att de gör skillnad för barnen.
Vad säger du till dem som undrar varför du tar hand om fler barn ”än du behöver”?
– Jag har lust, tid och ork. Och jag har plats i mitt hem. Har man de förutsättningarna tycker jag att det är en mänsklig skyldighet att hjälpa andra människor som är i nöd. Jag känner själv att jag har så mycket att ge barnen, det vore slöseri att ägna tiden åt något annat.
I sex år har Veronica och hennes man Jespertagit emot andras barn i sitt hem. Barn som av många – ofta traumatiska – anledningar inte kan bo hemma hos sina biologiska föräldrar. En del har stannat några månader, andra har blivit kvar i flera år. Alla har hon älskat.
– Jag jobbar med hjärtat, när man väl upptäckt hur det är att göra skillnad i ett barns liv så vill man inte göra annat. Jag kommer aldrig att kunna sluta med det här, säger Veronica.
När Veronica och Jesper blev godkända som familjehem fick de lämna in önskemål om vilken åldersgrupp de helst ville ta emot. De valde tonåringar.
– Vår äldsta dotter var ett år då, och vi ville att hon skulle få vara liten utan att konkurrera med någon annan. Dessutom kändes det inte som om det var så länge sedan vi själva var tonåringar, vi var ju bara 26 år då.
Nästan direkt blev de kontaktfamilj till en 14-årig pojke som bodde hos dem på helgerna. Det var ett bra sätt att börja på, tror Veronica, att känna på uppdraget utan att ha det fulla ansvaret. Men hon och Jesper kände ganska snabbt att det var helt rätt för dem. Snart flyttade pojken in på heltid och blev kvar i fyra år innan han flyttade hemifrån. Och under tiden har flera placerade ungdomar kommit och gått. När familjen fått lite mer erfarenhet tog de också emot några jourplaceringar, där barn flyttat in till dem med bara några timmars varsel och stannat tills ett mer permanent
familjehem hittats. Svår problematik är inget som skrämmer Veronica.
– Jag har alltid varit intresserad av hur människor fungerar. Om det är något jag inte förstår blir jag nyfiken och vill ta reda på mer. Jag läser på mycket när ett nytt barn ska komma och ser det som en utmaning att hitta det som hjälper just det barnet.
Det är ju som med ens egna barn, säger hon, de är också olika personligheter och har olika behov. Men de placerade barnen har lite större glapp i sin bakgrund. Hon säger att fyra saker är grundläggande för att barn ska må bra: Villkorslös kärlek, trygghet, bekräftelse/uppmärksamhet och rutiner. Barnen som placeras kommer från familjer där de inte fått allt det. En del saknar en bit, andra kan sakna alla.
– Det kan märkas på hur de gör – en vill ha jättemycket uppmärksamhet, en roffar åt sig allt på matbordet när han ska äta eftersom han aldrig varit säker på att få något. Då blir vår uppgift att visa hur det är att leva tryggt
i en helt vanlig fungerande familj.
Det innebär inte att de måste visa upp ett perfekt hem med ständigt leende och tålmodiga föräldrar. Man tjafsar ju och blir trött och irriterad i fungerande familjer också, påpekar Veronica – och Jesper skrattar och säger att diskmaskinen är en ständig källa till tjafs.
En ny placering börjar alltid med ett telefonsamtal från socialkontoret där Veronica och Jesper får veta lite om barnet och situationen. De får träffa barnet, och förbereda hemma innan det kommer till dem.
– Varje barn behöver ett eget rum. De har fått lämna allt de känner till när de kommer till oss, föräldrar, syskon, hemmet, och de måste få en plats som bara är deras att landa på. Så vi renoverar mycket, skrattar Veronica, flyttar väggar och målar om och så.
Första månaden kräver lite mer av Jesper och Veronica, tålamod och tid att lyssna. Fokus ligger på att lära känna varandra. Och att ta emot barnets berättelse.
– Det kan vara hemska upplevelser de har med sig, och jag lyssnar och bekräftar det de säger. Men oavsett vad deras föräldrar gjort mot dem, skulle jag aldrig tala illa om dem. Barnen längtar alltid efter mamma och pappa och målet är att de ska flytta hem igen när det är möjligt.
Men hur är det att älska ett barn och ta hand om det fullt ut – när du kan förlora det när som helst?
– Jag tänker inte så mycket på det när barnen är här, då älskar jag dem och behandlar dem som mina barn, för mig finns det inget annat alternativ. Men jag känner till villkoren, och när ett barn lämnar oss blir det tomt, så är det ju. Det är en sorg i hjärtat. Värst är det när vi har haft mindre barn hos oss som har flyttat vidare.
Men många av tonåringarna som bott hos Veronica och Jesper har faktiskt ”flyttat hemifrån”, för att de har blivit 18. De fortsätter att komma och hälsa på och räknas fortfarande till familjen. Ibland har de rena ungdomsgården hemma.
Under familjehemstiden har de egna barnen blivit sju och fyra. För dem finns inget annat sätt att leva. De räknar alla placerade barn som sina storasyskon, och fortsätter att ha kontakt med dem även när de flyttat vidare. Veronica berättar att de ofta får frågan: hur hinner du med dina egna barn? Men hon tycker inte att tjejerna har fått lida. De har en stor förståelse för att många barn inte har samma förutsättningar som dem, och de har utvecklat en enorm empati.
– Det är klart att de kanske har sett lite mer än vad andra barn i deras ålder har. Många ungdomar har problem med missbruk och det har hänt att vi hittat både droger och vapen hemma. Det händer också att polisen knackar på dörren av olika anledningar. Men jag tror inte på att man ska skydda barn från livet, det är bättre att rusta dem att klara livet.
Barn förstår så mycket mer än man tror, bara man berättar och pratar med dem på deras nivå, menar Veronica. Hon är övertygad om att hennes biologiska barn får mycket av det här sättet att leva. Annars skulle hon aldrig hålla på.
Jesper tillägger att de har mycket tid med sina bio-barn, mer nu sedan de engagerat sig ännu mer. För det här att ta hand om utsatta barn har konkurrerat ut allt annat. Båda två har sagt upp sig från sina jobb. Utöver de två barn som är familjehemsplacerade hos dem just nu, delar de på en tjänst på kommunen där de är kontaktpersoner till sex ungdomar.
– Det är ungdomar med lite svårare problematik, ofta droger och kriminalitet, som är för friska för behandlingshem, men behöver mycket extra stöd. En del träffar vi på inbokade möten, andra ringer när som helst dygnet runt. Jag är som en blandning av mamma, kompis och syster till de tjejerna jag tar hand om, säger Veronica.
Det som började som en vilja att hjälpa barn, har utvecklats till en livsstil de aldrig vill välja bort. Inte så länge det finns barn som mår dåligt i sina hem.
Att vara familjehem är inget man gör för att bli rik. Ersättningen består av en omkostnadsdel som inte alltid räcker, för ibland kommer barnen bara
i kläderna de har på kroppen och behöver allt nytt. Till det tillkommer en arvodesdel för varje barn, ungefär tillräckligt stor för att en förälder ska kunna gå ner till halvtid.
Glädjen ligger på ett annat plan, det känns meningsfullt och Veronica och Jesper kan gå och lägga sig varje kväll med en känsla av att de gör skillnad för barnen.
Vad säger du till dem som undrar varför du tar hand om fler barn ”än du behöver”?
– Jag har lust, tid och ork. Och jag har plats i mitt hem. Har man de förutsättningarna tycker jag att det är en mänsklig skyldighet att hjälpa andra människor som är i nöd. Jag känner själv att jag har så mycket att ge barnen, det vore slöseri att ägna tiden åt något annat.
Du er en vakker person Veronica, både utenpå og inni <3
SvaraRaderaJeg har fulgt bloggen din en stund, mest fordi jeg liker bildene og tekstene dine så godt. Men det blir ikke tid til å titte innom så ofte lenger..
I dag har jeg formiddagen fri og har scrollet meg et stykke tilbake, til jeg plutselig kom over denne artikkelen. Jeg har lest hele og er imponert over den jobben dere gjør! Takk for at det finnes slike hjertegode mennesker <3
Ha en strålende helg! Anneliklem :)