Dopbräda till Tyra och Elias

Nu har det gått fyra månader sedan jag hoppade studsmatta. Det var den 17 december förra året (drygt en vecka före julafton).

Jag har inte skrivit så mycket om det här på bloggen, men det är något jag lever med sviterna av varje dag.

För er som inte minns så var det så att jag var på leklandet i Falun med mina två minsta barn och en kompis till dom. Jag höll min minsta lilla tjej i famnen och vi skulle "hoppa upp i taket". Så självklart tog vi i för kung och fosterland och när jag landade med henne i famnen så hördes ett högljutt knak och brak ifrån knät.

Min fot vek sig i en konstig ställning och jag upplevde en sådan fruktansvärd smärta så jag kan fortfarande få mardrömmar om det på nätterna. Min minsta dotter tappade jag så klart eftersom mitt ben vek sig och jag kunde inte stå på det efter fallet.

I början visste vi inte vad felet var, jag spenderade resten av dagen på akuten och resten av december i soffan. När jag var tillräckligt smärtfri för att kunna magnetröntgas så konstaterade man att det var en allvarlig knäskada.

Man hade misstänkt en främre korsbandsskada som i sig är komplicerad. Men efter röntgen så såg man att jag hade slitit av hela främre korsbandet, ledbandet, ett svart skelett av blåmärken men även en allvarlig meniskskada. Jag har lyckats få ett "horn" i inre menisken.

Ledbandet kan läka av sig själv och blåmärkena på skelettet går över på några månader. Däremot kan aldrig ett korsband läka ihop när det väl gått av, och inte heller den inre menisken. Jag fick några allvarliga samtal där man beklagade min livslånga knäskada som jag nu har framför mig.

Det har varit en lång resa under den här tiden. Eftersom jag är egen företagare så kan jag inte sjukskrivas utan har varit tvungen att jobba. Och även om jag blivit sjukskriven så har jag många barn och kan inte ta den tiden att "ligga still" och läka.

Jag fick snabbt en ortos och kryckor som hjälpte mig i min vardag. Och sedan dess går jag på sjukgymnastik var tredje vecka. Mitt vänstra skadade ben hade tappat 8 cm i muskelomfång (det är mycket...).

Igår var jag hos sjukgymnasten igen. Nu börjar vi se förbättringar. För några månader sedan så förföljdes jag av en polis i falun som jag mött inne på en bensinmack. Han var så övertygad om att jag var full så han följde efter mig i bilen för att senare stoppa mig för en alkotest som självklart var negativ.

Nu går jag rätt normalt, jag tror inte att det syns på mig att jag tänker på varje steg jag sätter ner foten i golvet eller att jag har en skena under byxorna (till sommaren kommer det dock att synas när det blir bara ben :)

Jag har valt att försöka undvika operation eftersom det är en rehabilitering som inkluderar hård träning i ett år för att över huvud taget kunna fungera normalt. Igår träffade jag min sjukgymnast igen och nu har vi övergått till träning på gym.

Tidigare har jag tränat hemma med viktmanchetter och gummiband. Men nu ska det tränas lite mer, men det var ett smärtsamt uppvaknande när jag insåg att jag kunde lyfta 50 kg med det friska och 7,5 med det trasiga benet. Jag har en lång väg att vandra, men eftersom jag ska leva med det hela livet som sagt, så har jag ju all tid i världen att bli bättre :)

Jag är allra mest tacksam för att jag kan bära mina barn igen. Det har jag saknat! Att inte kunna bära och lyfta utan att knät viker sig har varit jobbigt för då blir man så beroende av andra. Framförallt min älskade Jeppe. Han skötte hela markservicen ett bra tag :)

På bilderna ser ni två dopbrädor som är klara. Hoppas att det blir bra presenter till dom små gullungarna.

Brädor görs på beställning till ljusarumidalarna@gmail.com. Pris: 375:-

Kram/Veronica