Dopbräda till Jamie

Vi har haft köriga dagar här hemma på slutet med framförallt vår minsta lilla Clara som varit riktigt sjuk. Hon har haft diarrér en längre tid och även feber. Vi tycker att vi har försökt med det mesta men hennes feber har inte minskat.

Igår åkte vi till vårdcentralen med henne. Hon var så slut lilla pluttan. Hon låg på den där stora britsen och orkade knappt öppna ögonen när man stack henne i fingret. Läkaren där konstaterade att hon är för svag för att göra någon chansning så dom skickade oss till barnakuten.

Kan lova att mitt hjärta höll på att stanna på vägen dit. Fixade barnvakt till dom större barnen och åkte med henne i ilfart. Mycket hann snurra i huvudet innan vi kom till Falun. Eftersom det var akuten så blev det dock en lång väntan. Man väntar en timme, sedan kommer en sköterska in, tar ett prov, försvinner ut, en annan kommer in efter en timme, gör nåt annat, och allt sker i väntan på en enda doktor som alla barn behöver.

När han äntligen kom hade vi väntat i nästan sex timmar på akuten. Då hade Clara somnat i min famn, för det var ju senare än hennes normala sovtid. Klockan var ju drygt 20.30. Han klämde, kände, tittade lite på henne men tyckte att det var normalt. Hon har förmodligen något virus som satt sig i magen och som ger henne denna feber. Han tyckte dock att vi kunde byta ifrån Alvedon till Ipren...

Hmmmm.....

Men idag har hon faktiskt varit lite piggare! Vi har fått i henne lite mer vätska, lite mer mat, lite mer vatten och hon har varit på benen. Men det har gått fort för henne att gå ner i vikt. Hon ser nästan hålögd ut tycker jag, tror hon tappat något kilo. Hon är så späd redan innan så nu värker mitt mammahjärta. Men det var så underbart att se henne lite piggare idag. Jag hoppas att hon kommer att repa sig ännu mer tills imorgon.

Och alla mammor som suttit på sjukhuset och varit oroliga med sina barn i famnen vet vad jag pratar om. Tiden stannar och man inser att allt som över huvud taget betyder något finns i det där rummet och skulle man kunna ta sjukdomen ifrån dom hundra gånger om så skulle man. Man skulle förresten stå ut med vad som helst bara det inte händer ens barn något.

Nu till lite skapande :) På bilden ser ni en dopbräda som blivit klar till en liten Jamie. Med en så fin sång av Peter Lemarc. Har ni inte hört den, så klicka här. Passande efter inlägget ovan.

Ikväll kramar jag mina barn lite extra och tackar min lyckliga stjärna för att jag har berikats med så underbara små.

Kram/Veronica