i det lilla bor det stora...

Det slår mig en dag, hur märkligt livet egentligen är. Och vilka historier alla bär på. Man ser sig omkring och tycker att alla verkar vara så lyckliga, så harmoniska. Lever sitt liv utan minsta lilla katastrof. Och så skrapar man lite på ytan. Jo, min mamma fick bröstcancer. Min pappa dog hastigt och oväntat. Min väns fru var otrogen under ett år och nu ska dom separera, stackars deras små barn.

En annan har det svårt i skolan, ingen riktig vän. En annan trivs inte riktigt med sitt jobb, men vad ska man göra istället man måste ju ha en inkomst?

En person hittar ingen tid till att göra det man helst vill, och en annan spenderar all ledig tid med sin hobby för att slippa vara hemma.

Någon stressar för att hinna med så mycket som möjligt under dagens vakna timmar, en annan kanske ligger under ett täcke och mår för dåligt för att gå ut och hämta posten.

En skäms över sin kropp och svälter sig själv. En annan hetsäter och spyr. Få människor är helt nöjda.

En tjej blir retad i skolan, och för varje dag blir det svårare att orka med att vara där, den där känslan av att inte bli sedd.

Någon söker sina rötter, den där föräldern man aldrig fick lära känna. En annan går vidare utan sina föräldrar.

Det föds barn varje minut och för dessa föräldrar står tiden stilla. Men i avdelningen intill ligger en man vars hjärta inte orkade längre.

Det kallas nog livet. Visst är det bra märkligt. Det enda vi vet med säkerhet är att föds och vi dör. Däremellan är det ett lotteri och alla får sin beskärda del av kärlek och fruktan. När livet har sitt lotteri så är det bara frågan om vilka nummer man får på sin bricka. Och visst är det skönt att man inte vet.

Men om varandra vet vi inget. Vi kan inte döma någon utan att känna en person på djupet. Vi vet ingenting om denna persons största sorg, största misslyckande, högsta drömmar eller det bästa ögonblicket. Och det intressanta är ju att detta är en ständigt pågående process. Om jag frågade min bästa vän H för 15 år sedan vad som var hennes högsta dröm så skulle nog svaret vara något annat än det jag skulle få idag.

Jag skulle nog instinktivt säga att jag känner min Jeppe utan och innan. Jag vet att han biter på knogarna när han tänker. Att han grimaserar med tänderna när han ska ta i, som att skruva av ett tungt lock. Jag hör på hans röst när han pratar i telefonen ungefär vem det är eller vad det handlar om. Jag ser på honom direkt vid frukostbordet om han sovit dåligt eller är peppad för dagens aktiviteter.

Jag vet att han måste skära av samtliga ostkanter innan han kan äta, och att han inte äter det vita hårda inuti tomaten. Jag vet att ljudet av när någon annan borstar tänderna är det värsta ljudet som finns och jag vet att han är duktig på att starta nya projekt men tycker det är tråkigt att slutföra.

Det är så fint när man känner någon så bra, och samtidigt kan vi sitta bredvid varandra i soffan en kväll och säga "vem är du egentligen"? Sedan skrattar vi gott. Det finns situationer när han gör helt tvärtemot vad jag trott att han skulle göra och då blir jag bara lycklig. Man kan aldrig äga en annan människa och vad vet man egentligen. Man är ju en ständigt pågående process som åker i olika riktningar.

Jag är tacksam för det lilla och försöker att se dom där små sakerna. Att spela ballongjakten med min 4-åring kan vara dagens höjdpunkt. Att hitta balansen mellan arbete och vila. Eller att få en halvtimme vid datorn och skriva ner dom där tankarna som snurrat i ett blogg inlägg. Kriser och katastrofer kommer till oss alla, förr eller senare, lika bra att njuta däremellan.

Kram/Veronica